2 februari 2012

Min sorgeprocess

Att få en diagnos på en kronisk sjukdom är som alla säkert förstår väldigt jobbig. I mitt fall var omständigheterna innan jag fick diagnosen ganska dramatiska. Det är nog svårt att föreställa sig hur det är att vara 33 år och att under loppet av några få dagar bli helt förlamad i en arm och att inte kunna gå utan hjälp. Jag kunde inte ens duscha och tvätta håret på egen hand under ett par veckor. Trots att det är jag som har varit med om det känns det väldigt overkligt när jag tänker på hur det var.

Att på beskedet om att jag hade MS var som att få ett dödsbud. Jag har gått igenom alla de faser som hör till en sorgeprocess. Först hamnade jag i chockfasen. Jag grät nästan all min vakna tid under flera dagar. Min vakna tid var väldigt lång eftersom jag bara kunde sova några få timmar varje natt. Efter några dagar erbjöds jag sömnmedicin eftersom det bedömdes vara viktigt att jag sov. För den som inte läst det jag har skrivit tidigare måste jag tillägga att jag var inlagd på sjukhus under den här tiden.

Efter chockfasen hamnade jag i den så kallade reaktionsfasen. Den fasen satt i väldigt länge för mig. Minns att jag ständigt frågade mig varför detta hemska hade hänt just mig. Jag var ju inte någon hemsk människa som förtjänade att råka ut för detta hemska. Oj, oj, oj, vilket ältande jag ägnade mig åt. Varför skulle just jag "straffas" så hårt av någon anledning jag inte förstod. Så här efteråt har jag svårt att förstå de banor mina tankar rörde sig i under den här tiden. Men det var så det var just då.

Nästa fas man hamnar i under en sorgeprocess kallas bearbetningsfasen och den brukar man befinna sig i upp till ett år. Under den tiden brukar man acceptera det som har hänt och bli redo att gå över i den sista fasen som kallas nyorienteringsfasen. Men för mig tog det onormalt lång tid att hamna i den fasen. Det gjorde jag först för ungefär ett år sedan. Jag blev alltså fast i min bearbetningsfas i nästan nitton år. Mitt sorgearbete har varit långt ifrån normalt. Som jag har sörjt mig själv och den jag var innan jag blev sjuk.

Det är helt sjukt…

8 kommentarer:

  1. Oj vad jag känner igen både mig och min J i allt du skriver.
    Fast vi hoppar nog mellan alla dessa faser ännu.
    Men som du säger det är ju en sorg och när man sörjer finns inga rätt eller fel, bara man tar sig igenom det och inte fastnar.
    Tycker att du skriver så himla intressant, man vill bara läsa mer.
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  2. Så roligt att du uppskattar det jag skriver Zandra!
    Kram

    SvaraRadera
  3. Hej ! läste om din långa sorgeprocess. Kan bara säga att det är olika för alla. vi reagerar olika beroende på många olika saker. Många tycker att man inte skall gräva ner sig, utan se till det man har och inte till det man saknar.. Jag tycker att så enkelt är det inte. Jag märker fortfarande på mig själv att jag har svårt att acceptera min sjukdom, fattar det liksom inte, det stämmer inte att jag skulle ha MS. Något som gör sjukdomen svårare för mig är att den är så oförutsägbar.. Jag är ett inbitet kontroll freak. Jag kan inte acceptera vetenskapen om att jag inte vet när var och hur...Jag vill ha kontroll över min kropp "alltid"
    Jag vill vara som jag var innan.
    Man måste få sörja det faktum att man inte längre är i full kontroll och de eventuella handikapp sjukdomen kan medföra i framtiden.
    Önskar så att allt vore lika enkelt som när man var frisk. Det tar tid att planera och omvärdera sitt liv, drömmar skall ändras om och allt kanske inte längre är möjligt. Men vi har ju fortfarande våra liv det är bara det att våra förutsättningar har förändrats.. Det måste få ta den tid det tar att acceptera det. Kram / Ulrika

    SvaraRadera
  4. Precis som du vill jag ha full kontroll och att inte klara av att ha kontroll över sin egen kropp är frustrerande. Min högsta önskan är att bli kvitt den här sjukdomen. Hoppet om att bli "botad" lever fortfarande hos mig...
    Kram

    SvaraRadera
  5. <3 Bra att Du har hoppet, i alla fall.

    SvaraRadera
  6. Du vet väl att hoppet är det sista som lämnar en :-)

    SvaraRadera
  7. Att få en kronisk sjukdom måste ju få ta sin lilla tid att bearbeta och att få bakslag är helt normalt. Att sörja den är ett måste. Jag tror ändå att det viktigaste för att man själv ska få må bra är att acceptera och välja att leva på bästa sätt med de förutsättningar man har.Jag är glad för din skull att du har sörjt klart och visst finns det alltid en önskan om att ett botemedel kommer snart eller helst nu.
    Varma kramar

    SvaraRadera
  8. Att acceptera var väldigt svårt för mig och jag har skrivit ett inlägg om det i min blogg. Precis som sorgen är acceptansen en process som kan ta sin tid...
    Kram

    SvaraRadera