Ung men gammal

Min sjukdom debuterade ungefär en månad innan jag fyllde 33 år. Drygt fyra månader och tre skov senare kände jag mig mycket gammal trots att jag var ganska ung. Som min kropp kändes borde jag ha varit minst 80 år. Det var inte kul att vara så ung och att känna sig så gammal i kroppen. Helt plötsligt var högklackade skor något som hörde till det förgångna. Än i denna dag önskar jag ibland att jag kunde ha klackar på mina skor. Det är ju så snyggt!

En annan sak jag inte längre kunde göra var att springa. Inte för att jag någonsin brukat springa särskilt ofta men det man inte kan göra saknar man. Nu behöver man vare sig kunna gå i högklackade skor eller kunna springa för att leva ett gott liv så det är väl inte hela världen. I dagens läge skulle jag bli överlycklig om jag klarade av att ta en långpromenad. Men jag får klara mig utan det också. Det värsta är väl egentligen att jag får för lite motion eftersom jag hela tiden måste hushålla med mina krafter.

Innerst inne är jag ganska avundsjuk på alla som är friska. Som tur är brukar avundsjukan inte uppta mina tankar särskilt mycket. Det är ju inte ovanligt att man får diverse problem med än det ena än det andra ju äldre man blir. Då och då tänker jag på att ju längre jag lever desto mer stämmer min ”gamla” kropp med min verkliga ålder. Det finns alltså en viss fördel med att bli äldre. Förutom den att jag blir klokare ju längre jag lever. Tror jag i alla fall…