Jag är bara lat

Det finns hela tiden massor av saker jag har lust att göra här hemma men orken räcker sällan till. Ibland känner jag att jag begränsar mig själv genom att jag tänker på att jag inte orkar det jag vill göra. Vissa dagar struntar jag bara att göra något fast jag skulle kunna göra det. Jag är helt enkelt bara lat. Men nu hör det till saken att jag sedan barnsben har lärt mig att man inte får vara lat. Man ska hela tiden vara ”duktig” och prestera saker.

Oj, oj, vad jag har kämpat med det här. Jag känner ofta ett sting av dåligt samvete när jag är lat. Även om jag blivit bättre på att tillåta mig själv att vara det så måste jag erkänna att jag lider av en viss prestationsångest. Att det är så är ganska uppenbart eftersom jag skriver ett inlägg som det här. Jag är helt säker på att min ständiga strävan efter att prestera så mycket som möjligt har en stor skuld i att min sjukdom bröt ut. Men nu är det som det är.

Idag har jag i alla fall varit gammeldags lat. Jag låg och drog mig länge innan jag steg upp och åt frukost. Sen satte jag mig vid datorn för att lösa Melodikrysset. När det var klart tog jag min spark och gick och handlade lite mat. Det blåste ganska friskt men solen sken och det var ganska skönt ute. När jag kom hem åt jag lite och sen la jag mig på soffan och läste. Om en liten stund ska jag laga middag och diska. Sen kommer en av mina goda vänner hit.

Jag ska vara lat hela kvällen!