6 november 2011

Vägen mot acceptans

För mig har ordet acceptera alltid betytt att man tycker någonting är bra. Av den anledningen bestämde jag mig så fort jag hade fått min diagnos att jag aldrig skulle acceptera den. Jag vägrade att inse att jag hade en sjukdom. Jag ville inte ha min sjukdom. Under många, många, år har jag hållit fast vid mitt envisa vägrande. Jag bestämde mig för att låtsas att jag var fullt frisk. Jag trodde helt enkelt att ett förnekande var bästa sättet för mig att inte bli sjukare.

När man inte känner sig frisk är det ganska jobbigt att hela tiden låtsas vara frisk. Trots att jag haft min diagnos i mer än 19 år är det först på senare år som jag då och då har berättat om den för andra människor. De som känner mig väl har förstås känt till den länge men för andra har jag dolt min ”mörka” hemlighet så gott jag har kunnat. Med tiden började jag sakta men säkert inse att jag kört fast någonstans i mitt envisa vägrande att acceptera.

För några år sedan var jag på rehabilitering under två och en halv vecka och då först förstod jag att det inte alls var klokt av mig att vägra acceptera att jag hade MS. För att försöka komma tillrätta med mitt ”problem” frågade jag om det fanns någon bra bok jag kunde läsa som skulle kunna hjälpa mig att komma vidare. Då blev jag rekommenderad att läsa boken Att acceptera det oacceptabla”. Jag köpte boken och läste den men blev inte mogen att acceptera min diagnos. Men boken sådde ett frö i mig.

Under de senaste åren har det stått allt mer klart för mig att jag inte orkade jobba så hårt och mycket som jag gjorde. I slutet av förra året kämpade jag på så hårt att jag fullständigt höll på att ta knäcken på mig själv. Men jag vägrade ”ge upp”. Jag skulle fortsätta jobba 75 procent. Så var det bara! Men en dag i januari i år gick det inte längre. På väg hem från jobbet dagen förstod jag att jag skulle ta död på mig om jag fortsatte i samma stil. När jag kom hem kände jag en stor lättnad.

Nästa dag berättade jag för mina närmaste arbetskamrater och min chef om att jag kommit fram till att jag måste börja jobba mindre. Jag sa att jag tänkte sjukanmäla mig efter lunch och att jag skulle ringa och be att få en läkartid för att bli halvt sjukskriven. Den läkare jag träffade några dagar senare tyckte att jag skulle börja med en period med hel sjukskrivning. Envis som jag är totalvägrade jag först. Sen gav jag med mig och erkände att jag var totalt slut. Både fysiskt och psykiskt.

Att våga vara svag är en styrka…

4 kommentarer:

  1. Du har kommit långt -KRAM!

    SvaraRadera
  2. Vägen jag har gått har varit väldigt lång...
    Kram :-)

    SvaraRadera
  3. Ja, du är helt fantastisk! Du har alltid varit stark men på sista tiden har du blivit så mycket starkare! miljoner kramar

    SvaraRadera
  4. Jag blir alledels rörd av det du skriver Hanna!
    Kramar tillbaka :-)

    SvaraRadera